HELENA BARTH

Men sista året har något hänt med mig. 

När saker blir jobbiga så känner jag inte efter. Jag låser in det jobbiga. Håller tillbaka gråten. Orkar inte riktigt känna det som är tungt. Stänger av lite. 

Det är märkligt och jag har funderat på varför det blivit såhär men inte kommit fram till något. Vet inte ens varför jag skriver det här heller. Jag mår bra så oroa er inte. Det jag försöker få fram är nog att jag känner att jag förändrats rätt mkt sista åren. Inte bara fysiskt liksom. Saker och ting är inte så svartvita längre som innan. 

Hur som helst. Detta är en tuff vecka. Det är årets mest stressiga vecka på jobbet. Det är även en känslomässigt jobbig tid. Orkar inte dela med mig av det riktigt än. Som sagt så behöver det ligga och gro där inne ett tag först. 

När vi sa hejdå till Fanny för snart ett år sen så grät jag inte ens. Sen gick tiden och några månader senare satt jag och kollade bilder på henne och bröt ihop fullständigt. Det tog lite tid för mig att komma ikapp känslorna helt enkelt. 

Ibland har man lite tuffare tider och det är helt okej. Jag är väldigt lyckligt lottad i livet och har det väldigt bra. Jag är tacksam varje dag. Jag tar inget i livet för givet.