HELENA BARTH

Jag tror också att den resan jag gjort kan ha en stor del i varför jag faktiskt blev utbränd. Jag har pressat mig själv. Hårt. Både fysiskt och mentalt. Men jag ångrar ingenting. Man lär så länge man lever eller vad man brukar säga. 

Nu då. Det är en dryg månad sen jag hade panikångest senast. Har kommit krypande några ggr men har övervunnit det genom andning och att kontrollera tankarna. 

När hjärnan nu känns bättre så har jag orkat träna. Sen 1 augusti har jag tränat fler ggr än jag gjorde hela maj-juni-juli. Och jag börjar orka ta i mera, få upp pulsen utan panikkänslor och träningen gör mig glad igen! 

Vissa dagar känner jag mig helt frisk. Men vissa dagar orkar jag inget mer än att ligga på soffan. Men det går framåt! Jag börjar se fram emot saker istället för att se allt som en belastning. Jag börjar vara mer genuint glad och skratta sådär så det gör ont i magen för man är så glad! Man får jobba för sin lycka, så är det. Den här sommaren blev verkligen inte som jag tänkt mig. Men ingen idé att tjura över det. Det kommer nya somrar. 

Om det är något jag lärt mig denna sommaren så är det att lyssna på sitt inre. Inte ta något i livet för givet. Och att utan sina närmaste är man ingenting. Min bästa vän förlorade ju sin Mamma här för en månad sen. Det sätter perspektiv på saker kan man säga♥️

Lite bilder från Augusti so far 

:)

Kalas för bästa Leah förra helgen. Har ni sett ett sötare flickebarn?😍

Ätit massa pico de gallo. Gör alltid det när jag saknar LA extra mkt. Smaken får mig att kännas lite som jag är där hehe.

Svettig och glad :)

Vår postervägg är min moodboard.

Jamie börjar få in snitsen på sparkcykeln.

I förmiddags körde vi bil i Hågelbyparken med Mosse.

Idag har vi vart på Palestinska festivalen i Hallunda. Leahs pappa är med och arrangerar. Älskar människor som engagerar sig i saker dom brinner för, så inspirerande!