HELENA BARTH

Man kritiserar ju gärna sig själv i den här sporten som jag sysslar med. Man tränar hela tiden på dom saker man behöver bli bättre på och grämer sig över misstagen man gör trots att man VET att man inte ska göra så. 

Det är jäkligt svårt att rida, det ska alla sportjournalister veta, och hur mkt man än tränar så blir man aldrig fullärd. Men det är ju också det som är charmen med den här sporten. Man blir aldrig fullärd. Man kan alltid bli bättre.

 

Mina stötestenar som jag tränar på:

1. Tygellängden, tenderar alltid att bli för långa tyglar, särskilt när jag hoppar. 

2. Trampa ner till vänster när jag rider i vänster varv, särskilt vid hoppning.

3. Använda tempot mer, inte fastna i "gunghästgaloppen"

4. Våga satsa mer inne på banan, inte alltid rida på säkerhet.

5. Kunna skaka av sig dom dåliga passen, mer mentalt men nog så viktigt att inte överanalysera.

 

Jag har funderat över vad jag faktiskt är bra på, och det tog en bra stund att komma fram till att:

 

1. Jag har en väldigt bra egen balans

2. Jag har en bra position på hästen, även över hinder.

3. Jag har oftast bra avståndskänsla till hinder

4. På terrängen är jag helt orädd och vågar lita på min egen förmåga till 100%

5. Jag är bra på att känna av hästen jag sitter på.

 

Jag önskar att jag kunde vara mer mentalt öppen och inte fundera så mycket. 

Jag tävlade otroligt mycket tidigare i livet och innan jag fyllde 20 hade jag ridit 6 SM, 5 NM och 1 EM.

Jag kan räkna på min ena hand hur många gånger jag var nervös när jag skulle tävla då, det var inte ofta. 

Nu för tiden tävlar jag ju väldigt sällan och jag vet att många undrar varför när jag har så fin häst osv

En stor anledning, särskilt på hemmaplan är att jag blir så nervös så det inte känns roligt. När jag åker bort på andra ställen och tävlar är det lättare, men hemma sätter jag för stor press på mig själv. Så dumt. 

Sedan har jag väl också blivit lite "mätt" på att tävla och mkt av det beror på den olyckan som hände med min förra häst Dexter. Det tog bort så mycket av min glädje för att tävla.

Jag tycker det är jättekul att rida, det är jättekul att träna, jag vill fortfarande utvecklas, bli duktigare och lära mig mer men jag behöver inte tävla för att få feedbacken att det går framåt, den får jag av att träna det räcker. 

Jag red i landslag både på ponny och häst som junior/yr och under den tiden uppnådde jag alla mål jag nånsin hade. När jag var 11 år och red b-ponny så bestämde jag mig att jag vill rida EM som junior/yr och det målet uppnådde jag med Dexter. Hade jag fått möjligheten att fortsätta fler år med Dexter hade det nog blivit ytterligare fler mästerskap, kanske tom som senior, men jag är ändå evigt tacksam för dom minnena jag fick.

 

Jag förstår alla som kämpar och lever för att tävla, jag har själv vart en av dom i så många år. 

Och därför tycker jag att jag borde bli förstådd för mitt val även om det kan verka konstigt i andras ögon. 

Jag har tagit ett steg vidare på något sätt, vem vet en dag kanske suget kommer tillbaka och jag vill göra en riktig satsning igen men som det är nu så räcker det utmärkt att hålla det på hobbynivå. 

 

Ja de blev långt, stor eloge till er som orkade läsa allt det här :) 

 

Jättekram till er alla mina fina hästvänner <3